Ordregn

Det är inte första gången hennes huvud skriker efter huvudvärkstabletter. Det är de där förbaskade symptomen som skvallrar om hennes ohållbara vardagssituation. Stress, kaos, onödiga gräl, slarviga måltider, skrikiga barn... Hon lyder direkt och drar på vattenkranen. Det är bäst så, annars blir det ännu en sömnlös natt och en hemsk robotmorgon där hon och barnen bara gör allting mekaniskt. Allt som måste göras. Därför väljer hon att än en gång svälja ner de båda tabletterna tillsammans med en stor klunk vatten. Efteråt suckar hon och ställer ner glaset på diskbänken. Ljudet var nästan ohörbart men ändå tillräckligt för att hennes huvud ska säga ifrån. Irriterat börjar hon massera tinningarna och går sedan in till det lilla sovrummet.
     Små snarkljud hörs och egentligen borde hon kanske tycka att det är gulligt, men som vanligt slår irritationen till henne som en blodig käftsmäll. Ingenting är vackert längre. Ingenting kan få henne att känna det där fina hon kände i början av allting.
     Idag har hon ändå fått hjälp. Mot sin vilja. Det var hennes mamma som frivilligt tagit sig dit och diskat undan, vikt tvätt, lagat mat och hämtat barnen på dagis. Hon har gjort allt det där som hon själv alltid annars gör. Slitgörat. Sysslorna hon bara vill kräkas på, men som ändå måste göras för att allting ska gå ihop.
     Själv har hon legat på soffan och försökt slappna av. Det gick inte så bra. Inte ens avslappningsskivan hon fått i present fick hennes muskler att sluta spänna sig. Det enda hon tänkte på var hur otroligt fel det kommer bli när hennes mamma viker tvätten och ställer in den rena disken i köksskåpen. Fel ordning. Fel saker på fel ställe. En röra som skulle få henne själv att bli galen. Hennes mamma vill ju bara hjälpa till, hon vet det så väl, men hon kan inte låta bli att störa sig på den hjälpsamma hand som gång på gång sträcks ut mot henne. Hon vill inte. Hon vill bara ställa sig upp och skrika ”Ser ni inte? Märker ni inte att vi klarar oss själva? Att vi är en vanlig, pigg familj, precis som alla andra? Vi behöver inte er hjälp!”
     Hon tittar ner på sin dotter och stryker bort en hårslinga från hennes kind. Kajsa. Hon har blivit så stor nu. Så vuxen. Envis. Egen. Hon har liksom bara gått och vuxit upp utan att stanna upp ibland och picka sin mamma på axeln, som en liten påminnelse att de borde ta vara på den här tiden mer. Att den aldrig kommer tillbaka. Man kan alltid ta extra långa promenader, hålla sig borta, skylla på ingenting och hoppa över julavslutningar. Och hur mycket man sedan bönar och ber, gråter och ångrar, så kommer den där tiden man fyllde med meningslöst gräl om ingenting aldrig, aldrig tillbaka till en.
     Det knarrar i dörrkarmen och när hon vänder sig om ser hon att det är hennes mamma som har vaknat. Det rufsiga håret och påsarna under ögonen avslöjar tuppluren i tevesoffan framför något meningslöst underhållningsprogram.
     ”Sover hon?” frågar hon och tassar försiktigt fram mot sängkarmen.
     Hon nickar, flyttar sig försiktigt och gör plats bredvid sig i den lilla sängen.
    Tystnaden breder ut sig mellan dem och hon börjar fundera på om det här kanske är ett bra tillfälle att kläcka ur sig ett litet tack.
     ”Du, mamma, tack för att du hjälpte mig idag, men du hade inte behövt-”
     ”Sssch!” avbryter hon fort. ”Jo, jag vill hjälpa dig. Jag vill känna mig viktig.”
     ”Du är viktig, men du behöver inte komma hem till oss för att bevisa det. Du är jätteviktig ändå. Oavsett.”
     Hennes mamma lägger sin hand ovanpå hennes och någonting får henne att känna sig ledsen. Oförstådd. Förtvivlad. Ensam. En ekande tomhetskänsla som inte är av denna värld. Trots att hennes egen mamma sitter alldeles bredvid är det som att avståndet mellan dem är milslångt. Som om hon inte kan nå henne, hur mycket hon än skulle vilja.
     ”Hur mår du?”
     Den enkla frågan känns plötsligt väldigt jobbig och tung. Den gömda oron i rösten får henne att vilja krama om sin egen mamma och säga att ”Du behöver inte vara orolig för mig, jag klarar mig bra, mamma.” Samtidigt vill hon bara vrida tillbaka klockan och befinna sig i en tid när det alltid gick att få tröst i mammas knä, oavsett vad det gällde.
     Tillfället skulle kunna vara givet. Ännu en utsträckt hand viftar åt henne och hon vet inte om hon ska fortsätta ignorera eller om hon faktiskt ska ge det en chans. Innerst inne behöver hon hjälp. Hon vet att hon inte klarar av att ha det så här. Att det är ohållbart. Fruktansvärt. Att hon inte mår som hon borde.

     Problemet är att hon inte vill erkänna sin svaghet. Hon vill visa sig stark, visa andra att hon minsann också klarar av det där pussliga småbarnslivet ensam. Utan kille. Utan stöd utifrån. Att hon är en av alla tuffa småbarnsmorsor som fortfarande shoppar snygga kläder, lagar nyttig mat, borstar håret på sina ungar, skjutsar iväg dem på aktiviteter stup i karten samtidigt som hon själv tar några rundor i joggingspåret.
     Hon vill så gärna att hennes mamma ska göra så här oftare. Att hon ska plinga på dörren, helt spontant, och bara ta över ansvaret några timmar så att hon själv hinner andas i normal takt ett tag. Hon vill be henne om så mycket. Om lite pengar. Lite skjutsningar till fotbollsträningar. Lite matbjudningar. Lite fler telefonsamtal där hon bara slipper tänka på kaoset i några minuter. Hon vill be om så mycket men hon vill inte behöva säga det. Hon vill bli förstådd utan att behöva förklara.
     Sakta känner hon hur tillfället glider förbi henne. Hur de envisa, gula ögonen än en gång flinar mot henne i mörkret och hur hon än en gång förlorat kampen mot sig själv.
     ”Jag mår bra, mamma”, hör hon sig själv svara. ”Jättebra.”
     Hon ser hur hennes mamma ler mot henne i mörkret och hur hon lägger sin mjuka hand på hennes lår. ”Jag är så stolt över dig, min lilla flicka."
    Det hade kunnat vara så enkelt. Sanningen finns fortfarande där i luften och det skulle kunna vara så enkelt att bara plocka fram den. Att bara säga det. Hjälp mig, mamma. Jag behöver dig. Orden skulle kunna sägas precis så och vips hade sanningen blottats. Problemet hade blivit lite mindre. Klumpen i halsen hade krympt en aning. Trycket över bröstet hade släppt lite och allt hade blivit enklare.
     Hon hade kunnat förklara, men istället sitter hon kvar, tyst och sammanbiten. Hon valde att undvika hjälpen. Den här gången också.
     Hon smeker sin dotters kind och känner hur hopplösheten trycker ihop axlarna till en förlorad hållning. Hennes mamma reser sig försiktigt upp och går tillbaka till tevesoffan. Själv sitter hon kvar.
     Hennes mamma såg inte tårarna i mörkret.