Ordregn

Alkoholens påverkan har gjort hennes steg vingliga där hon går längs den mörka skogsstigen. Hon är på väg hem och klockan är egentligen alldeles för mycket. Några gatlyktor lyser svagt upp stigen med sitt gula sken. Det har börjat regna lite men hon ler ändå. Hon ler när hon tänker på kvällen som varit. Hon flinar när hon tänker på sina bästa vänner. Hon fnissar när hon tänker på leken de gjorde. Hon skrattar för sig själv när hon tänker på all dricka de fått i sig under kvällen. Hon har haft kul. Kvällen är suddig, men fortfarande riktigt kul.

     Hon halar upp sin lilla musikspelare från väskans ytterfack och pillar i de små hörlurarna i öronen. Hon vrider upp volymen och i hennes fantasi fortsätter festen. Hon blundar medan hon går och ser hela kvällen spelas upp igen, innanför ögonlocket. Hon ser sina packade vänner, dansandes uppe på vardagsrumsbordet. Hon ser det snygga killgänget, sittandes i soffhörnet med varsin ljummen öl i handen. Hon byter låt på musikspelaren och han inte låta bli att fnissa igen. Volymen vrider hon upp till max.

     Det borde hon inte ha gjort.

     För hon hörde aldrig de knastrande stegen bakom hennes rygg.

Jag är mitt inne i en tuff period. Känner mig trött. Seg. Ledsen.

Det är en eländig dag.

Det blir så här ibland, ganska ofta.

Kommer liksom som en blixt från ovan, då och då.

Behöver lite tröst av, nära och kära.

Och kanske lite ord från någon där ute, som läser, och är vänlig nog att bry sig om en främmande människa ute i webb-rymden.

Berätta om något vackert. Något snällt. Något roligt.

Varför du log senast.

Kram.

Att driva egen firma var betydligt tuffare än han från början trott. Det handlade inte enbart att sälja så mycket som möjligt, det var så mycket mer. Kvitton som ska sparas, lokaler som ska hållas fräscha, anställda som ska ha lön, ekonomin som ska gå ihop… Han blir yr bara han tänker på det. Men han klarade det. Marginellt, men ändå. Han fixade det. Firman gick bra, allt gick ihop till slut och han kan inte låta bli att känna sig en smula stolt.
     Att ta semester från allt man byggt upp så länge var svårt, men välbehövligt. Han kände att kroppen behövde få vila några veckor. Och det bästa med egen firma är att man kan ta semester nästan när man vill. Det är bara att lägga över ansvaret på någon anställd och ge den lite extra lön. Pengarna var inte hans problem. Det handlade snarare om osäkerheten, att bolla över ansvaret till en bollrädd. Han var rädd att det skulle bli problem när han var borta.
     Men det orkar han inte tänka på nu. Nu var det semester som gällde och han hade bestämt sig för att inte ha några planer över huvud taget. Bara vila upp sig. Sova. Slappna av. Njuta av friheten och skrota varenda tanke som har med räkningar, fakturor och löner att göra.
     Fiskmåsarna skrattar över honom och han kommer på sig själv med att nästan ha glömt bort att det faktiskt är sommar nu. Han lägger sig ner i hängmattan och sluter ögonen. Drar in sommarluften. Han känner sig lite som en djupfryst kycklingfilé och skrattar tyst åt sin egen tanke. Han ligger där och låter solen tina upp honom, i väntan på att få bli färdig på nytt. Redo att gå tillbaka till firman med helt nya krafter. Med en revanschlust. Med en hejdundrande känsla av att vilja klara av jobbet bättre än någonsin. Låt mig bara få vila lite först, tänker han och sluter ögonen på nytt.

Det är inte första gången hennes huvud skriker efter huvudvärkstabletter. Det är de där förbaskade symptomen som skvallrar om hennes ohållbara vardagssituation. Stress, kaos, onödiga gräl, slarviga måltider, skrikiga barn... Hon lyder direkt och drar på vattenkranen. Det är bäst så, annars blir det ännu en sömnlös natt och en hemsk robotmorgon där hon och barnen bara gör allting mekaniskt. Allt som måste göras. Därför väljer hon att än en gång svälja ner de båda tabletterna tillsammans med en stor klunk vatten. Efteråt suckar hon och ställer ner glaset på diskbänken. Ljudet var nästan ohörbart men ändå tillräckligt för att hennes huvud ska säga ifrån. Irriterat börjar hon massera tinningarna och går sedan in till det lilla sovrummet.
     Små snarkljud hörs och egentligen borde hon kanske tycka att det är gulligt, men som vanligt slår irritationen till henne som en blodig käftsmäll. Ingenting är vackert längre. Ingenting kan få henne att känna det där fina hon kände i början av allting.
     Idag har hon ändå fått hjälp. Mot sin vilja. Det var hennes mamma som frivilligt tagit sig dit och diskat undan, vikt tvätt, lagat mat och hämtat barnen på dagis. Hon har gjort allt det där som hon själv alltid annars gör. Slitgörat. Sysslorna hon bara vill kräkas på, men som ändå måste göras för att allting ska gå ihop.
     Själv har hon legat på soffan och försökt slappna av. Det gick inte så bra. Inte ens avslappningsskivan hon fått i present fick hennes muskler att sluta spänna sig. Det enda hon tänkte på var hur otroligt fel det kommer bli när hennes mamma viker tvätten och ställer in den rena disken i köksskåpen. Fel ordning. Fel saker på fel ställe. En röra som skulle få henne själv att bli galen. Hennes mamma vill ju bara hjälpa till, hon vet det så väl, men hon kan inte låta bli att störa sig på den hjälpsamma hand som gång på gång sträcks ut mot henne. Hon vill inte. Hon vill bara ställa sig upp och skrika ”Ser ni inte? Märker ni inte att vi klarar oss själva? Att vi är en vanlig, pigg familj, precis som alla andra? Vi behöver inte er hjälp!”
     Hon tittar ner på sin dotter och stryker bort en hårslinga från hennes kind. Kajsa. Hon har blivit så stor nu. Så vuxen. Envis. Egen. Hon har liksom bara gått och vuxit upp utan att stanna upp ibland och picka sin mamma på axeln, som en liten påminnelse att de borde ta vara på den här tiden mer. Att den aldrig kommer tillbaka. Man kan alltid ta extra långa promenader, hålla sig borta, skylla på ingenting och hoppa över julavslutningar. Och hur mycket man sedan bönar och ber, gråter och ångrar, så kommer den där tiden man fyllde med meningslöst gräl om ingenting aldrig, aldrig tillbaka till en.
     Det knarrar i dörrkarmen och när hon vänder sig om ser hon att det är hennes mamma som har vaknat. Det rufsiga håret och påsarna under ögonen avslöjar tuppluren i tevesoffan framför något meningslöst underhållningsprogram.
     ”Sover hon?” frågar hon och tassar försiktigt fram mot sängkarmen.
     Hon nickar, flyttar sig försiktigt och gör plats bredvid sig i den lilla sängen.
    Tystnaden breder ut sig mellan dem och hon börjar fundera på om det här kanske är ett bra tillfälle att kläcka ur sig ett litet tack.
     ”Du, mamma, tack för att du hjälpte mig idag, men du hade inte behövt-”
     ”Sssch!” avbryter hon fort. ”Jo, jag vill hjälpa dig. Jag vill känna mig viktig.”
     ”Du är viktig, men du behöver inte komma hem till oss för att bevisa det. Du är jätteviktig ändå. Oavsett.”
     Hennes mamma lägger sin hand ovanpå hennes och någonting får henne att känna sig ledsen. Oförstådd. Förtvivlad. Ensam. En ekande tomhetskänsla som inte är av denna värld. Trots att hennes egen mamma sitter alldeles bredvid är det som att avståndet mellan dem är milslångt. Som om hon inte kan nå henne, hur mycket hon än skulle vilja.
     ”Hur mår du?”
     Den enkla frågan känns plötsligt väldigt jobbig och tung. Den gömda oron i rösten får henne att vilja krama om sin egen mamma och säga att ”Du behöver inte vara orolig för mig, jag klarar mig bra, mamma.” Samtidigt vill hon bara vrida tillbaka klockan och befinna sig i en tid när det alltid gick att få tröst i mammas knä, oavsett vad det gällde.
     Tillfället skulle kunna vara givet. Ännu en utsträckt hand viftar åt henne och hon vet inte om hon ska fortsätta ignorera eller om hon faktiskt ska ge det en chans. Innerst inne behöver hon hjälp. Hon vet att hon inte klarar av att ha det så här. Att det är ohållbart. Fruktansvärt. Att hon inte mår som hon borde.

     Problemet är att hon inte vill erkänna sin svaghet. Hon vill visa sig stark, visa andra att hon minsann också klarar av det där pussliga småbarnslivet ensam. Utan kille. Utan stöd utifrån. Att hon är en av alla tuffa småbarnsmorsor som fortfarande shoppar snygga kläder, lagar nyttig mat, borstar håret på sina ungar, skjutsar iväg dem på aktiviteter stup i karten samtidigt som hon själv tar några rundor i joggingspåret.
     Hon vill så gärna att hennes mamma ska göra så här oftare. Att hon ska plinga på dörren, helt spontant, och bara ta över ansvaret några timmar så att hon själv hinner andas i normal takt ett tag. Hon vill be henne om så mycket. Om lite pengar. Lite skjutsningar till fotbollsträningar. Lite matbjudningar. Lite fler telefonsamtal där hon bara slipper tänka på kaoset i några minuter. Hon vill be om så mycket men hon vill inte behöva säga det. Hon vill bli förstådd utan att behöva förklara.
     Sakta känner hon hur tillfället glider förbi henne. Hur de envisa, gula ögonen än en gång flinar mot henne i mörkret och hur hon än en gång förlorat kampen mot sig själv.
     ”Jag mår bra, mamma”, hör hon sig själv svara. ”Jättebra.”
     Hon ser hur hennes mamma ler mot henne i mörkret och hur hon lägger sin mjuka hand på hennes lår. ”Jag är så stolt över dig, min lilla flicka."
    Det hade kunnat vara så enkelt. Sanningen finns fortfarande där i luften och det skulle kunna vara så enkelt att bara plocka fram den. Att bara säga det. Hjälp mig, mamma. Jag behöver dig. Orden skulle kunna sägas precis så och vips hade sanningen blottats. Problemet hade blivit lite mindre. Klumpen i halsen hade krympt en aning. Trycket över bröstet hade släppt lite och allt hade blivit enklare.
     Hon hade kunnat förklara, men istället sitter hon kvar, tyst och sammanbiten. Hon valde att undvika hjälpen. Den här gången också.
     Hon smeker sin dotters kind och känner hur hopplösheten trycker ihop axlarna till en förlorad hållning. Hennes mamma reser sig försiktigt upp och går tillbaka till tevesoffan. Själv sitter hon kvar.
     Hennes mamma såg inte tårarna i mörkret.

Jag är en nittonårig tjej med grymma författardrömmar. Skrev färdigt min första bok i februari och hade tänkt börja på min andra bok så snart som möjligt. Det tar lite tid för mig att kläcka en bra story, så under tiden tar jag hjälp av lite skrivarövningar för att inspireras. Tänker försöka publicera så mycket som möjligt här på bloggen och jag skulle bli hemskt glad om någon läste och kanske lämnade en liten kommentar efter sig!

Kram, J.